proffsets

folk kallar mig fjortis, inte för jag bryr  mig direkt. men fan ibland fattar jag varför, jag går runt med blont hår & hårförlängning? vad är det med mig? det är egentligen inte jag. på min mobil finns de bara lungn musik, och rock. jag vågar inte vara mig själv, jag är rädd för alla kommentarer, jag är så jävla feg. förra sommaren hade jag självförtroende, jag gick runt med mörkt hår svart under hela ögonen.. var den jag ville. var tillsammans med en kille som gjorde mig till världens lyckligaste, såg mig som jag var. tills det tog slut, jag skar mig själv i armarna, helt sjukt faktiskt att jag också vågar säga det här. jag lyssnade bara på en massa rock musik & jag gick från sundbyberg så långt jag orkade till rinkeby gråtandes med mascara under hela ögonen, jag grät från klockan ett på natten till fyra non stop, jag började röka jag förstörde bara mig själv, jag tyckte jag var värt det. min mamma kom på alltihopa, hon blev såklart ledsen för min skull, & jag lovade att sluta. men jag fortsatte, hon kom alltid på mig, en gång bestämde jag mig för att jag ville dö, men jag vågade inte, men jag tänkte att jag går till skolan nästa dag, blir det inte bättre tar jag mitt liv. jag la tabletter i min väska. den dagen i skolan var som alla andra, jag ville bara ta mitt liv, men endå inte. jag skulle ta upp tabletterna för att kolla på dom, men dom var inte där. min mamma hade hittat dom, & var så trött på mig så jag fick gå till en phsykolog, idag har jag vart hos en phsykolog & tre kuratorer. jag mådde bättre, jag slutade med allt de där, nästan. jag glömmde killen jag älskade halvt, jag tänkte inte på honom längre, men jag älskade honom fortfarande. men hatade honom lika mycket, han tog mitt allt mitt självförtroende & allt. men jag var stark nog för att inte gå runt & bära på alla tankar om döden. tills han kom tillbaka till mig, trodde jag.. som de flesta vet, så hade jag sex med honom. vilket jag nu ångrar, orkar inte prata om det här riktigt. och när skolan började efter den sommaren, skojade en massa med mig & kallade mig emo, jag tyckte inte det var roligt alls, så de är nog därför jag är den jag är idag, hade jag aldrig blivit tillsammans med den killen, hade mitt självförtroende inte vart så dåligt så att jag tog åt mig av allt de där. men de gjorde jag, alltid trots att de mest var på skämt, så lyssnade jag bara på ''emo'' musik. så nu, skäms jag över att visa upp musiken jag lyssnar på, & jag tvekar varige morgon ifall jag vågar sätta på mig en viss tröja till skolan. jag menar inte att jag vill bli ''emo'' men jag vill inte vara den jag är nu, jag vill köra på det jag gjorde förut, inte & skära mig dårå! inge sånt menar jag, utan mörkt hår. jag gillar det, jag gillar det blonda också, men det är endå inte jag. från & med nu ska jag börja skita i alla kommentarer, & vara den jag är. den jag vill vara, iallafall försöka. men den jag är nu, alltså inte mig själv. ska bort..