proffsets

''sagor slutar alltid med ett lyckligt slut för i verkligheten slutar det aldrig lyckligt'' är det så? kan någon 90 årig tant svara på det åt mig, jag är hur trött på det här som helst, på mitt liv, sättet jag förändrats, på honom, på pappa, på mamma, på allt(!) framförallt mig själv, varför har jag så jävla mycket känslor så jag gämt tycker synd om någon för minsta lilla skit, men aldrig har jag tid för mig själv att bara glömma. jag hatar det! jag har världens sämsta själförtroende & jag har haft det i snart ett år, det blir bara värre och värre, snart tror jag att jag inte klarar av det alls. jag önskar jag hade vart någon annan, jag önskar jag hade vart lika känslokall som du, och att du var lika känslig som jag, så hade jag gjort exakt allt du gjort mot mig mot dig, och sett på när du inte står ut, när du står där helt meningslös och inte vet vad du ska göra. jag kan leva med känslan, men när jag tänker efter så vill jag bara försvinna, jag kommer aldrig lyckas right? för om jag hade kunnat hade jag lyckats för längesen. men nej, jag står här på samma plats som alltid, helt meningslös och ensam, utan en aning om vad jag ska ta mig till. jag vill inte behöva slippa byta skola, flytta & byta liv. de enda jag vill är att jag från ingenstans bara har glömt bort dig. glömt bort allt de här, fan jag fattar inte varför jag gjorde det. jag hatar att vara jag, en del tror något i stil med att de bara är en kille jag inte glömmer, & att om jag glömmer så blir allt bra igen. men nej, jag kommer nog alltid att vara ledsen, över allt jag försökt gjort, & alla chanser om att gå vidare jag aldrig tagit, och allt jag gjort med honom, och alla rykten han fick mig att få, allt! och jag kommer alltid att vara smått irriterad på mig själv, och samtidigt som sagt väldigt ledsen, och de är pga mig själv, att jag bara gjort som andra velat, framförallt honom. det känns som om hur mycket jag än kämpar så kommer de inte gå att ta ett nytt steg, glömma bort alltihopa och leva normalt. finns det någon som jag? någon som känt samma sak men nu gått vidare? någon som kan ge mig ett tips på att bara glömma honom, glömma allt de här? någon som vet hur? jag förstår ingenting alls av det här. jag kan inte glömma, jag går bara och hoppas på ett nytt steg med honom vid mig, och det är nog just pga det som jag står kvar här, men jag vägrar ju att inse att det är över, & ingenting funkar, det känns lika meningslöst som att jag skulle rädda världen, helt overkligt. har tappat hoppet om det för längesen, och jag önskar bara jag kunde få tillbaka mitt självförtroende, och mitt hopp om att överleva en dag. någon som vet hur? jag har fått så bra råd, tack till de som har hjälpt mig, men jag klarar det fortfarande inte. hur kommer man över en kille? hur glömmer man allt de här? jag vet inte hur.